Trollgården och Lökholmen
Lökholmen har fått sitt namn av den vilda gräslök som växer på ön. Den gav mjölken en bismak och gjorde därför ön olämplig för bete.
År 1909 köpte Kurt Heinecke Lökholmen och Trollharan. Ett av hans första projekt var att bygga ett härbre på Trollharans topp. Det var ett stort timrat hus i norsk stil som syntes vida omkring. Under härbret lät Heinecke spränga en grotta. Därinne intog han och hustru Greta julaftonsglöggen.
Huset förstördes dock efter några år när blixten slog ned och byggnaden brann ned till grunden. Därefter, 1914, uppfördes ett större hus, i sten för att göra byggnaden mindre utsatt för åska. I samband med detta byggdes också ett lusttorn. Byggnaderna kallades Hohenecke, vilket betyder ”höga hörnet”. I tornet förvarade Heinecke bland annat en medicinsk kuriosasamling.
Trots att huset var byggt i sten trivdes Heinecke inte där när åskan gick. Han lät därför uppföra ännu ett hus, denna gång ovanför strandängen på Lökholmen. För säkerhets skull placerades byggnaden mellan två bergknallar och försågs med flera åskledare. Detta hus blev Trollgården, som stod färdig 1918.
När Trollgården stod klar fick huset på Trollharen mindre betydelse och revs omkring 1940. Uppgifterna om varför han lät riva Hohenecke går dock isär. En annan förklaring är att den kunde bli ett inseglingsmärke för ovälkomna tyska fartyg. I dag återstår lusttornet, skansen och grottan under skansen. På skansen finns numera en dansbana.
Tornet används numera av seglarklubben Havsörnarna, vars flagga vajar från tornspiran. Hösten 2006 renoverades tornet av frivilliga från KSSS. Gammalt bråte rensades ut, tornet målades och i skogen hittades en gammal soffa från Heineckes tid. Den renoverades och står i dag inne i tornet.
Högre upp på ön, nära dess mitt bygges Observatorietornet. Där installerades en stjärnkikare, som idag finns på Nya Elementar i Ängby. Heinecke tillbringade många nätter där och gjorde astronomiska observationer. Långt in på 1900-talet var det ett populärt gömställe för unga skärgårdsbesökare som smög upp för att njuta av utsikten och natthimlen. Tornet är idag stängt för besökare eftersom trappan blivit murken, men det står kvar som ett vackert och lite mystiskt monument över öns unika historia.
För att kunna vårda och rusta sin flotta lät Heinecke bygga ett varv på Lökholmen. Byggnaden används numera som matsal för juniorerna.
Paret Heinecke flyttade så småningom ut till Lökholmen för gott. Resorna till staden blev allt mer sällsynta och den dagliga kontakten med yttervärlden bestod i stor utsträckning av middagen på värdshuset i Sandhamn.
Med tiden ökade antalet fritidsbåtar i skärgården och det började bli trångt i Sandhamn. Allt fler tog nattbåten ut till Lökholmen, och Heineckes självvalda isolering bröts därmed.
År 1945 ansåg han att måttet var rågat. Kungliga Svenska Segelsällskapet (KSSS) erbjöds att köpa Lökholmen och Trollharen med byggnader och inventarier för 200 000 kronor, vilket även då ansågs vara ett mycket högt pris. Under vintern 1946 genomfördes affären.
Herren till Lökholmen drog därefter vidare till Lundegård på Öland, en egendom han förvärvade 1929. Där ett nytt stort byggprojekt påbörjades och fullbordades.
Kurt Heinecke
Kurt Heinecke var en av de mer särpräglade gestalterna i Stockholms skärgård under 1900-talets första hälft. Han slog sig ned på Lökholmen, där han kom att leva ett liv som väckte både nyfikenhet och förundran.
Alla kände till honom, men få kände honom personligen, och därför blir bilden av honom något fragmentarisk.
Han hade många strängar på sin lyra och kunde titulera sig affärsman, medicinare, elitryttare, violinist, konstnär, astronom och båtentusiast.
Heinecke föddes i Hannover, Tyskland, den 26 december 1876. Gift med Anna Lambert, det andra giftemålet 1914 med Greta Berendt, född 1891. Studentexamen i Hannover 1894, därefter affärsutbildning och resor i Spanien, Italien, Ryssland och Amerika.
1900 kontorschef hos Wahlén & Block i Stockholm, verkställande direktör i samma bolag 1905-1921. Vetenskaplig forskning i bakteriologi vid Karolinska institutet från 1921. Svensk medborgare sedan 1904. Riddare av Nordstjärneorden och Vasaorden.
Han gjorde sin karriär i Sverige inom kol och olja. Han hörde till den typ av människor som tycks få tiden att räcka till nästan allt, och sina många intressen ägnade han sig åt med tysk grundlighet och frenetik.
I Strandvägsvåningen inrättade han ett medicinskt laboratorium. Tillsammans med den unge Hans Davide, som senare blev professor i bakteriologi, lyckades han bidra till att stoppa en böldeepidemi som då grasserade bland Stockholms skolungdom.
Först i mogen ålder tog han sin första ridlektion, och några år senare var han en framgångsrik dressyrryttare. Hästarna blev därefter hans ständiga följeslagare. Även på Lökholmen höggs ridvägar upp i den steniga terrängen, och där anlades ridstigar, två maneger och ett stall. Vindflöjeln på Trollgården påminner fortfarande om denna epok.
Tillsammans med sin hustru, som var tjugo år yngre än han själv, var han en flitig konsert- och operabesökare. Själv var han en skicklig violinist och dessutom intresserad av musikhistoria. För att få en djupare förståelse för operakonsten lärde han sig italienska på ett ovanligt sätt. En italiensk munk anställdes som lärare, och Heinecke följde honom som en skugga under något år tills språket satt.
Heinecke, som varit medlem i KSSS sedan 1909, var aldrig intresserad av kappsegling. Däremot var han en ivrig långseglare med sina stora havskryssare. Alla hans båtar, bland annat Independence, var utrustade med för den tiden ovanligt starka dieselmotorer.
Hans motorintresse gjorde också att han började tävla med racerbåtar, och under 1920- och 30-talen var han ett känt namn i dessa sammanhang.
För att kunna vårda och rusta sin flotta lät Heinecke bygga ett varv på Lökholmen. Byggnaden används numera som matsal för juniorerna.
Kurt Heinecke avled 1956, åttio år gammal.